Allt har sin tid

the bitter winds are coming in

Burr, det är så himla kallt nu, eller vad säger ni? Pälsar på mig som satan när jag ska in till stallet nu, min jacka är egentligen till för höstväder. Får väl börja ha tjockare tröjor än min vanliga fleece snart.

Igår fick jag äran att mata i stort sett alla hästarna, och det är så himla mysigt när de kommer till en och nosar. Vissa är mer otåliga än andra. Har lärt mig att man får vara snabb med en del, för de blir så taggade när maten kommer att de inte alltid har koll på vad de gör eller vart de har benen någonstans. Knasiga djur men jag älskar dem.

Hoppas att det är lite trevligare väder i morgon, har ingen lust att åka in till gymmet i den här kylan. Lite sol skulle uppskattas.

Vintern är en ganska ensam årstid för mig, jag blir mer introvert och vill helst vara för mig själv då. Tycker inte direkt om att fira jul just därför, samma sak i år som alla andra år egentligen. Planen är väl att bara köra på som vanligt, även om lite ledighet ska bli skönt.

Har inte önskat mig någonting heller, kan köpa det jag behöver under mellandagarna istället.

 

 

 

 

#tystiklassen

Har sett den här hashtaggen cirkulera på twitter. Det fick mig att tänka tillbaka på min skoltid, något jag inte har gjort på många år. Jag var en av de utsatta tjejerna som ofta fick ta att bli dragen i håret, knuffad och bli nypt i rumpan. Två killar i min klass utsatte mig för så mycket och inget av det ska en då 11 årig tjej behöva stå ut med. Har återvänt till staden där detta hände, men nu är jag inte den lilla tjejen längre. Om någon bara hade sett eller trott mig när jag sa ifrån.

Det är aldrig offrets fel, och man bör ta tag i sånt här innan det hinner bli riktigt grovt. Jag blev nedbruten psykiskt av allt som hände mig och det ska inte vara så.

Bäst av allt, jag triggas inte längre av ordet mobbning, det gör mig arg. Förut kunde jag få ångest, men jag är starkare nu och har kommit längre än vad jag någonsin har kunnat tro.

lesson learned

Tillbaka till gymmet idag, har varit två torsdagar med andra planer nu och det känns bra att vara tillbaka på rätt spår igen. Behöver träningen för jag blir så stel av att inte anstränga mig de dagarna jag inte är i stallet. Och mest av allt är det helt otroligt att jag inte har tröttnat på träningen heller, tidigare var det lätt så. Men nu känns så mycket annat i livet så himla bra sedan jag flyttade, och jag tror faktiskt att det var precis den här förändringen som behövdes, för jag var inte lycklig i Södertälje. Höll på att gå in i väggen för att allt var så stressigt och jag trivdes inte med livet alls då. Ni fattar nog att det har varit skönt att lägga allt det där bakom mig, och framför allt är det så skönt att slippa vuxna som inte kan bete sig som sin ålder. There, I said it.

Och en sak till: det är så jäkla skönt att Hero är kastrerad nu för han höll på att göra mig galen. Nu är det slut med att han drar i kopplet och morrar åt allt, det är faktiskt trevligt att gå på promenad nu utan att behöva korrigera honom hela tiden. Längtar till vi kan gå långpromenader igen, just nu får han inte anstränga sig för mycket på grund av såret. Så det blir kortare sträckor, jag märker att han har massor av energi och vill springa av sig men det får som sagt vänta.

Livet är bra nu, men det kanske märks? Känner mig utvilad och kan koppla bort saker på ett annat sätt nu när jag kommer hem från stallet också, tar inte med mig en massa skit och drama hem. Världens bästa folk där verkligen. Det har jag sagt förut men det tål att upprepas. Älskar att vara bland folk som faktiskt uppskattar det man gör, och som vill att man tar eget ansvar. Men mest av allt är jag tacksam för att de tar hänsyn till ens dagsform och inte bara säger "det här måste bli klart innan den och den tiden". Kan lunka på i min egen lilla bubbla där och bara vara. Visst, är inte direkt långsam av mig och jobbar snabbt, men nu kan jag vara mer noga med det jag håller på med. Man måste vara det när ena hästen man mockar åt åker iväg och tävlar. Han ska ha det bästa, alltid. Mina tre grabbar kommer alltid först när jag är där, att jag själv har ont i ryggen eller vad det nu är får inte komma i vägen för att de ska ha det fint. Privatstall <3.

 

 

 

 

Livet

Nu har jag varit i över ett år på nya stallet, och jag har inte mått så här bra på länge. Har världens bästa stallchef som verkligen bryr sig och låter en ta ansvar på ett bra sätt. Men det bästa av allt är ju hästarna ändå, och att de verkligen får det bästa. Har inte sett något dåligt beteende hos någon av dem, mer än lite otålighet när maten ska delas ut. Och det är så himla skönt. Bara privathästar här också, de flesta tävlar så man är lite extra rädd om dem. Ett stort plus är att folket där är så himla goa också, man känner sig välkommen och uppskattad. Som det ska vara alltså.

Mitt hjärta slår lite extra hårt för en fuxvalack som heter Flame. Han är verkligen som en nallebjörn och otroligt social. Får pussar lite då och då när jag hälsar på honom. Skönt att kunna släppa in en annan häst i hjärtat nu, det har varit svårt efter att jag förlorade min drömhäst nu i somras. Livet är så lustigt ändå.

 

 

Upp